Sigvard Jonsson

Vasaloppet 1956

Tid: 5.23.36

Bengt Sigvard Jonsson

27/2 1923 – 17/12 1969

Så här skriver en journalist:

”Det var 1956, då ett åtminstone neröver landet tämligen okänt jehu vid namn Sigvard Jonsson kom farande i ett spår som ledde, kan man säga direkt från den Ångermanländska timmerskogen via Sälen till en segerpall i Mora.

Sigvard hade vi kommit till tals med en gång tidigare. Han är en naturbegåvning både som skidåkare och skogsarbetare.

Rann då på hemmagjorda snöskor med sin motorsåg längs trädstammarna, så snabbt att min fotograferande kollega, nedsjunken till midjan i snön, säger det var lögn komma till skott på honom.

Sigvard bör vara en av de sista rent självlärda fortåkarna i landet. En av dessa länglöpandets sagogestalter som aldrig kommer tillbaka i tabellerna, en som aldrig haft tränare och aldrig prutat på jobbet för idrottens skull:

Högg man timmer måndag till och med lördag. Tävlade på söndag och drog ut med timmersvansen morgonen därpå”.

För att anknyta till denna beskrivning återges några citat av vad Sigvard sade sedan han, första söndagen i mars 1956, gått i mål:

” Jag har inte tränat särskilt hårt under året, men väl arbetat hårt i skogen”.

” Jag har fru och fyra barn”.

”För mig blir det inte så mycket tid över att åka ut och tävla”.

”Som debutant i loppet, är segern för mig en stor överraskning”.

”Detta är och förblir min största framgång som skidlöpare”.

Mot de ovan refererade citaten måste man fråga sig hur det överhuvudtaget är möjligt att avgå med segern, med tanke på vilka medtävlarna var. Jag återkommer med prislistan längre fram i berättelsen.

Nu först ett exempel på hur träning på snö kunde gå till. Efter arbetsdagens slut i skogen, lite mat och en stunds vila, åkte träningsutrustningen på från luvan med pannlampan till de vallade skidorna. På samma sätt förberedde sig en klubbkamrat som bodde på omkring tre (3) mils avstånd.

De hade gemensamt, utan tekniska hjälpmedel, lagt ett spår vars profil var någorlunda jämförbar från båda håll.

På gemensamt klockslag startade de och åkte tills de träffades ute i terrängen, där de då kunde konstatera hur formen förändrades beroende på var i terrängen de träffades. Träningskamraten tillhörde distriktseliten och det var ingalunda säkert att Sigvard lyckades förlänga sin del av banan vid varje träningspass.

Efter någon minuts tankeutbyte och kanske någon medhavd förfriskning, återvände de hemåt i samma spår som de kommit, för att kommande morgon åter dra till skogs, till sin dagliga gärning för hem och familj.

Nog är det ganska fantastiskt att dessa unga män, ”i ur och skur” orkade fullfölja sin målsättning att vinna framgång i tävlingsspåret. Det är inte svårt att förstå den glädje som segraren, lagkamrater och ledare kände efter varje framgång.

Vad skulle det inte ha blivit av dessa unga män, som skidlöpare, om de haft tillgång till dagens ”gödning”.

Låt oss se hur Sigvards segerlopp gestaltade sig, från avresan i Rossön, till återkomsten.

Fredag morgon startade bilfärden från Rossön.

Med i bilen fanns förutom Sigvard hans klubbkamrater, Bror och Yngve samt två ledare. Som ledare har jag upplevt många spännande tävlingar och nu är vi på väg, hur skall det gå denna gång?

Vi åkte via Östersund-Åsarna-Hede-Tännäs-Särna till Sälen, en härlig resa i vackert väder.

(tilläggas att bilen de färdades i åkte i diket längs färden och de var tvungna att ordna hjälp att få upp bilen på vägen igen, red anm).

De aktiva steg av ett par gånger för att springa några kilometer när de tyckte att värme och trängsel i bilen blev för påfrestande, väl framme och på plats hos anvisad familj blev det en stunds vila innan vi vid middagen träffade skidvänner från när och fjärran.

Sen till vila för en rofylld natt.

Lördag morgon var det lika vackert väder. Några grader kallt och vindstilla. Efter frukost och kontroll av utrustning vidtog preparering av skidor, lite olika för att jämföra fäste och glid.

Vi åkte ut på en uppmjukningstur på några mil, i tävlingsspåret.

Vid återkomsten kunde vi se den stora invasionen av skidlöpare hade börjat på allvar. Det började bli rätt trångt i stugorna, men sämjan var god och humöret på topp. Kvällen blev sen innan alla kommit till ro.

Söndag morgon var Sigvard först uppe. Klockan var väl inte mer än fyra och temperaturen visade på under 10c. Vi kunde se fram mot en fin dag med rättvisa förhållanden i Vasaloppsspåret.

Tävlingsdagens första uppgift var att inta en stabil måltid, nödvändigt för att orka med det dagsverke som väntade.

För att ge magen en sportslig chans bör man vara ute i god tid.

Eftersom det hade varit möjligt att förutse vilket skidföre som var att vänt hade vi kvällen innan kunnat förbereda tävlingsutrustningarna så att endast en sista ”puts” behövde vidtas.

De gynnsamma förutsättningarna som varit rådande alltifrån avresan till nu, några timmar före start, innebar att vi kunde förbereda oss utan att ”stressa”.

Sista förberedelserna blev en stunds snöpulsning, sedan togs tävlingsdräkterna på och vi åkte till startplatsen.

Då, 1956, var startplatsen inne i Sälens samhälle, vid vägen till Sälenfjället.

De omkring 800 löparna intog sina platser i leden. Startskottet small av och den enorma krafturladdning som därvid sker har liknats vid allt mellan en vilt framrusande buffelhjord till en stillsam ”raid”.

Trångt i portgång är ett uttryck vi väl känner igen det passar mycket bra för att beskriva en Vasaloppsstart.

Nå väl, nere på Västerdalälven sedan elitlöparna intagit sina positioner lugnade sig tempot ner sig något. Dock passade farten illa för de ”blåbär” som hamnat bland ”eliten”.

Spåret följer älven ett par kilometer innan det viker av mot Älvbrinken och upp mot skogsbrynet.

Hade löparna haft det trångt vid starten så möttes de här av ett verkligt ”nålsöga” som var sju gånger värre. Utefter älven fanns det 8-10 parallella spår som här förvandlades till ”en” basväg. Man torde kunna säga att det uppstod ”platsbrist”. Här börjar också kraftmätningen mellan elitlöparna.

För den mil som nu ligger framför dem är banans tyngsta, med en stigning på omkring 200 meter.

Efter 15 kilometers åkning nås banans högsta punkt som ligger 530 meter över havet.

Löparna är nu uppe på myrarna, endast avbrutna av några låga tallbevuxna åsar, mellan Högsätern och Dysbodarna, agnarna har reda sållats från vetet och redan här har det fåtal som kommer att kämpa om segern intagit sina positioner.

Några i tätklungan hade kunnat följa med utan att anstränga sig, i deras huvuden började nu taktiska dispositioner att ta form.

Löparna befann sig nu på ett lättåkt avsnitt av banan ner mot den första kontrollen, Mångsbodarna, efter 25 kilometers åkning.

Den eviga frågan är, vem leder och vilka ingår i tätgruppen.

Det visar sig att Artur Olsson, Malung, ”Likenäsarn” kallad, åkt ifrån sina medtävlare och passerade kontrollen med en använd tid av 1 timme 34 minuter.

En minut senare kom en klunga med bland andra följande åkare:

Sixten Jernberg, Lima
Inge Limberg, Lima
Martin Lundström, Umeå
Arild Wiklander, Tynderö
Per-Erik Larsson, Mora
Sigvard Jonsson, Rossön

I klungan fanns inte vare sig Bror Mårtensson eller Yngve Olsson med. Det tyder på att Yngve Olsson var med bara för att ”åka” Vasaloppet vilket också framgår av prislistan. Dött lopp med Bror!

De hade varit väl framme vid det tidigare omtalade ”nålsögat”.

Vi lämnar nu dessa herrar åt sitt öde och följer Sigvard mot målet i Mora.

Sigvard hade en bra position i fältet, skidorna gled fint, han behövde inte anstränga sig för att följa med klungan ner mot Vanån, banans lägsta punkt före Evertsberg.

Sigvard dricker blåbärssoppa i Evertsberg.

Vid Tennänget ledde Sigvard klungan och när han drog på i stigningen upp mot Risberg fäbodar var det ingen som följde honom utan ensam närmade han sig den ledande Malungslöparen Olsson, som inte förmådde följa när han blev ”omåkt” av Sigvard.

Sigvard ledde nu 1956-års Vasalopp efter 35 kilometers åkning.

Ett ögonvittne vid Risberg:

”Man la märke till att Jonsson åkte med en påfallande kraft och ett imponerande lugn, han såg inte ut att förivra sig, även om farten var hög”.

Sigvard drog ytterligare ifrån i stigningarna före kontrollen i Evertsberg, vilken passerade en (1) minut och femton (15) sekunder före ett koppel på fjorton (14) löpare som leddes av Martin Lundström, Umeå. Där fanns också Moras och Limas bästa liksom den tidigare ledande Artur Olsson, Malung, Tynderös Arild Wiklander, m fl.

Efter fyrtiosex (46) kilometers åkning och på en höjd av 430 meter fortsatte nu loppet ner mot Oxbergssjön, banans lägsta punkt före målet i Mora.

Sträckan är tio (10) kilometer med en nivåskillnad på 230 meter, banans lättaste del i fin terräng.

Sigvard går i egen takt.

Här hade nu Sigvard fördelen av att åka i sin egen takt, medan de efterföljande kopplet måste öka sitt tempo för att om möjligt infånga den ”flyende”.

Vi förflyttar oss fram till Gopshus efter mer än fyra (4) timmars åkning och finner att jakten på Sigvard har splittrat det jagande kopplet.

Sigvards taktiska åkning hade sugit musten ur medtävlarna, Arild Wiklander som placerade sig på sjätte (6) plats 1955-års Vasalopp visade sig åter sin klass genom att lämna de övriga i klungan efter sig och passerade bara 30 sekunder efter ledaren, medan till exempel Sixten Jernberg kom först tre (3) minuter senare.

Arild har kommit ikapp Sigvard, men får släppa sista milen.

Tynderö-löparen gav allt för att ge Sigvard äran stridig, men måste ge sig och finna sig att på sista milen bli frånåkt med nära fyra (4) minuter.

De övriga blev helt utklassade, vilket framgår av prislistan.

Publiken efter spåret, vid målet i Mora och radiolyssnarna började nog undra över detta jehu från Rossön (jehu kan tydas till yrväder), som drog fram efter Vasaloppsspåret.

Med den monumentala åkning som Sigvard presterat blev han, hyllad av den kunniga publiken, hjärtligt hyllad under sin triumffärd in mot målet.

Dalafolket hade naturligtvis gärna sett någon av de sina i Sigvards glansfulla roll.

Kranskullan Gun Larssons hjärta klappade självklart för sin bror Per-Erik. Han hade länge kämpat väl men fick till slut nöja sig med en sjunde (7) plats.

Familjen Larsson hade ändå vunnit en seger genom dottern Gun som med lagerkransen skulle hälsa, och på sitt sätt kröna segraren innan han åkte under devisen:

I FÄDRENS SPÅR

FÖR FRAMTIDS SEGRAR

Resultat och tider:

1. Sigvard Jonsson, Rossön               5.23.36

2. Arild Wiklander, Tynderö                 5.27.13

3. Sixten Jernberg, Lima                     5.30.28

4. Inge Limberg, Lima                          5.30.28

5. Artur Olsson, Malung                       5.31.20

6. Anders Törnqvist, Mora                   5.31.31

7. Per-Erik Larsson, Mora                    5.32.02

10. Martin Lundström, Umeå               5.34.24

98. Bror Mårtensson, Rossön               6.15.01

99. Yngve Olsson, Rossön                    6.15.01

För Rossöborna blev första söndagen i mars 1956 en klang och jubeldag, oavsett om vi befann oss i Mora, hemma i Rossön, eller i förskingringen.

Sigvard hade på ett övertygande sätt genomfört Vasaloppet och om man tittar i statistiken finner man att hans segertid överträffats endast vid tre (3) av de trettiotvå (32) lopp som tidigare genomförts.

Åren 1932 och 1934 var Vasaloppet inställda.

Sigvard fick också mycket beröm för sin tävlingsinsats. Tävlingsledaren Ernfrid Lagborg yttrade bland annat att årets tävling hade varit en av de förnämsta genom åren.

Så var då tävlingsäventyret över och förberedelserna för hemfärd vidtog.

Först skulle dock prisutdelning och kamratfest avklaras, vilket skedde i gemytlig samvaro med arrangörer och tävlande till fram på småtimmarna.

Snart grydde en ny dag och återresan till Rossön blev, helt naturligt, en trivsam färd. Vid hemkomsten var det många som ville hylla bygdens skidkämpe.

Sigvard med sin Elin.

För Sigvard blev det kanske någon extra fridag innan all uppståndelse var över och han i lugn och ro kunde återvända till sitt dagliga knog i skogen.

Innan jag avslutar berättelsen med K.E Forslunds hyllningsdikt till Vasaloppslöparna, framförs ett hjärtligt tack till vännen Bobby Byström som från Dagens Nyheters bildarkiv lånat oss bilden som är återgiven på minnestallriken.

Igenom mörka niomila,

som täcka bergen mellan älvarna de mäktiga, de stora

på vintervägar, där en ensam laggkärlsfora

blott sällen skrider fram i sakta lunk.

i stillhet, som blott bryts av en ensam yxas dunk

där ser jag raska män på glatt skidor ila,

en långsam rad från älv till älv, från Sälen ner till Mora,

i samma spår som Lars och Engelbrekt en gång

drog fram med bud om frihet och frälsning

från främlingars och fogdars fräcka tvång

Storlöpare, till Er en hyllning om frihet och hälsning!

Ni män som vårda fädrens arv av kraft och härlig hälsa,

som älska vinterns rena luft och nordans friska fart,

när stark den brusar fram och sopar fästet klart.

Blott kan den nordanlandets folk från främlingsoket frälsa,

och blåsa bort det nät av kvalm, som tidens spindlar spinna,

Hell Er, ni skidmän, må ni glansfull seger vinna

och hälsade av jubel målet hinna!